
Dagar som denna känner jag för att vila och släppa loss. Helst samtidigt. Säga allt jag känner och bara vara helt tyst. Lägga mig tidigt och vara uppe hela natten. Anstränga mig minimalt och åstadkomma stora saker. Det är så jag fungerar bäst. Lindansande på ett rep mellan motsatser. Ena stunden lutandes över kanten åt ena hållet. Sedan åt andra. Då känns ingenting komplicerat. Då kan jag tänka klart.
Det är bästa sättet för mig. Varierande scenarion, helt olika varandra, gör att jag kan få klarhet i det virrvarr man kallar vardag. Genom att känna känslorna om och om igen, i olika situationer kan jag förstå bättre. Kanske är jag inte lika ledsen som jag tror. Kanske är det lite spännande trots allt. Kanske är det värt en tanke till. Eller två.
Motsatser fungerar för mig. Så nu gör jag så. Lägger mig på rygg på marken och iakttar träden. Och flyger runt bland fåglarna i himlen. Kanske förstår jag allt bättre snart.